missimone

Iom att jag ska bli tvåbarnsmamma vartefter så tänkte jag ta upp bloggandet. Har ju haft en riktig svacka. Men känner nu iom graviditeten att nog lusten kan komma tillbaka. Jag hoppas självklart att jag kommer få tillbaka några av mina få men väldigt uppskattade läsare:-)

 

Den 11 augusti visade alltså testet positivt. Jag får väl erkänna att jag inte trodde det skulle gå så fort. Vi hade lite löst pratat om det i juli att det snart skulle vara dags och sen när jag tittade på min menskalender så såg jag att vi hade haft sex under tidpunkt vid ägglossning men tänkte nog att det ändå inte skulle gå så fort. Det gjorde det....

 

Så problem med att bli med barn, det har vi inte, samtidigt som jag är superglad för det så blir jag så ledsen över tanken att vissa har det så svårt eller helt enkelt inte kan få barn på egen hand. Lite dubbla känslor där.

 

Men trots att vi kanske kunde ha väntat någon månad, och jag ändå inte riktigt kunde tro att det gått så snabbt så blev jag hur lycklig som helst när det visade sig vara en bebis på G. Det blev vi båda såklart, men jag som ser fram emot en graviditet också, blev nog extra glad.

 

Så nu har vi varit på första UL och det visade sig att bebisen är beräknad till den 4 april. Att få se att det finns ett liv i magen var lika häftigt denna gång som första gången. Man blir helt pirrig och bara härligt lugn. Och faktiskt jäkligt otålig. Alla säger att graviditet nr 2 går fortare för att man har en sedan innan, men jag skulle gärna se att tiden går lite snabbare ändå. Inte för fort såklart, det kommer bli stor skillnad på ett och två barn och jag får passa på att vila upp mig så gott det går när man har en Noomi Li Duracellkanin härhemma. Men man är ju så himla nyfiken och otålig nu när man vet vad man har att vänta:-)

 

Graviditeten har gått ganska smidigt fram till nu. (v 13+3) Lite illamående på morgnar och förmiddagar(mindre än sist) och det som varit värst, en oerhörd trötthet som jag aldrig varit med om tidigare. Helt sanslöst men det börjar bli bättre. Men denna trötthet går ju inte att jämföra med någonting. Inte bara trötthet i ögonen utan i hela kroppen och i muskler och allt. Går ej och beskriva om man inte varit med om det. Men det börjar också bli bättre.

 

Så mitt tålamod har testat eftersom en gravid med sina hormoner, sin trötthet och sitt illamående är inte att leka med. Många förlåt har sagts till både Noomi, Rikard och systrar. Försöker minnas lite mer från förra gången, jag har ju förträngt att jag kunde vara en bitch då med, trodde jag levde på små rosa moln hela graviditeten, men så var ju inte fallet. Från fjärde-femte månaden kan jag tänka mig att jag vart lugnare, visst jag hade mina perioder med vissa kunder på jobbet(inte mot dem såklart men jag kände ett agg inombords haha). Men mot de flesta andra var jag gullig , och Rille och jag hade inga tjaffs alls de sista fyra fem månaderna.

 

Men bara för att det var så då, behöver ju inte betyda att det blir så nu. Jag vet bara att jag innan jag nu blev gravid har saknat den där lugna sidan jag fick. Där allting var möjligt, inget var jobbigt och livet var perfekt. Det har inte kommit än kan jag säga haha, eftersom tröttheten hänger kvar så tar det ett tag innan jag tar tag i saker, när jag väl gör det så kan jag hålla på hur mkt och länge som helst men jag behöver pusha mig själv lite innan. Sen min städmani jag hade förra gången, den har inte visat sig värst än, även fast jag tror det dröjde till iaf fjärde månade innan den kom sist. Jag känner dock att den är på väg, jag får panik på kladdiga skåp och handavtrycksfläckiga kylskåp och smuliga golv(det har jag annars också, men inte panikpanik som jag får nu. Men det är väldigt jobbigt att vara städmanisk när man är så trött som jag hahaha, det går liksom inte ihop. Man går omkring med ständig ångest. Ångest för att det är smuligt och ångest för att man inte orkar göra något åt det hahahaha. Men som sagt, det börjar bli bättre så jag har faktiskt dragit fram dammsugare och dammhink lite oftare senaste tiden;-)

 

Här hemma då. Ja jag pluggar ju, sista terminen. Det går bra, men min motivation har varit lite krasslig sista veckorna men det börjar komma tillbaka nu..blev ju gravid lagom till andra terminens kursstart typ haha. Jag tycker fortfarande det är jättekul så det är ju huvudsaken:-) Noomi Li har fyllt 2 år. Stor tjej nu och hon är superrolig att umgås med. Men jag ska erkänna, hon är väldigt dålig på att lyssna på oss haha, och det kan göra mig vansinnig. Vi säger ju inte till henne en miljard gånger för att vara elaka utan för hennes skull, farliga saker eller dåliga idéer hon kommer på, men hon är så himla nyfiken den där tjejen att det inte är klokt. Har man tagit ner henne från en stol/pall/bänk så VIPS så är hon uppe på nästa innan man hinner med. Hon älskar vatten, så vi har ofta sjöslag här hemma. Hon ska föra vatten från en bytta till ett glas, till en annan bytta, till ett fjärde glas och fram och tillbaka, hälla med vattenkannan, använda matskedsmått, använda äggkoppar, fram och tillbaka tills hela hon är dyngblöt och golvet har blivit vattenskadat. 

 

Hon vill vara med överallt och hjälpa till " Mimmi bepa "  eller " Mimmi Städa" som hon säger. Och jag tycker det är supergulligt när hon vill dammtorka, sopa golvet, stoppa i tvättmaskinen eller hjälpa mig att vispa. När hon kommer upp på sin pall bredvid mig och ska hjälpa mig att diska för hon sett hur jag gör. Allting är supergulligt, men inte HELA tiden!! Ibland har man bråttom med saker och hur säger man det till en 2 åring som bara vill väl. Det är svårt det där och man får ju dåligt samvete många gånger. Varför ska livet vara så stressigt ibland. Barn måste ju få lära sig och leka och jag önskar att mitt tålamod kan växa sig en tusen meter längre tills barn nummer två, för vi är så jäktade jämt, eller rädda för vattenskador, eller rädda att barnen ska ramla på huvudet, eller att de ska få tag i en kniv eller att de ska bränna sig på spisen eller att de ska hoppa ner från soffan och bryta benet. Vissa saker är ju befogade att oroa sig för och säga till om men behövs det om verkligen ALLT?( speciellt när de ändå aldrig lyssnar haha) 

 

Ja ja nog om det för denna gång. Nu ska jag ju försöka börja blogga igen. Så en tjänst vore att ni lämnar ett avtryck när ni har läst detta om ni har för avsikt att läsa min blogg och följa min graviditet #2...

 

Lägger upp lite bilder som avslut så kommer jag nog skriva snart igen..

 

Kra