~plusgrader~
Igår fick jag sätta på bilen på morgonen innan vi tog på oss ytterkläderna och skrapa bilen...idag var det 8 plusgrader när vi vaknade....
Jag måste säga att för tillfället, trots mer blåst och regn så föredrar jag att det är plusgrader. Lättare att veta vad jag ska ta på lillfisen på morgnarna. "Aha blött och plusgrader, då blir det fodrat regnställ." "Oj det ligger på nollan nu, hmm undrar hur det blir om några timmar, är det dags för overall, njaaa, hmm beslutsångest!!" Jag kan meddela att jag ännu inte använt overallen, hon har en tunnare på dagis de kan ta om de krisar. Men samtidigt har hon ju termobyxor och tjock jacka när det är kallt och jag vet inte vad skillnaden är riktigt. Men vi mammor verkar oerhört rädda för att ta på overallen för tidigt haha.
Den här graviditeten är inte alls som min förra...Min förra var en drömgraviditet där jag slutade må illa i vecka 11, och framåt vecka 20 så gick jag som på moln varje dag. Hade två hormonutbrott på hela den tiden, dvs 41 veckor. Nu får jag vara glad om jag går en dag utan att böla för att jag tror världen ska gå under.....
Det är skitjobbigt och jag har fått för mig att mitt psyke påverkar Loo i magen och då blir jag ännu mer upprörd. Men jag reagerar otroligt starkt på saker och har väldigt lätt till tårar.
Jag vet också att sist så blev jag gravid runt jul, och jag gick hela tiden mot ljusare tider, varmare väder och vem blir inte lätt i sinnet av sol? Denna gång är det precis tvärtom, jag blev gravid i högsommaren, och går mot mörkare och mörkare tider. Det märks kan jag säga...
Visst jag ser jättemycket fram emot jul och den lilla ljusglimten men sen fram till födseln känns det väldigt grått och trist just nu. Men jag tror och hoppas att mitt sinneslag kommer ändra sig fram det lider. För jag är mer glad än upprörd, jag älskar min familj och mina vänner, men det kommer dippar där jag tänker otroligt mycket och där jag känner mig ensammast i världen, där den enda som verkligen bryr sig om mig är Noomi Li och lillen i magen. Jag känner mig ensam för att ingen förstår mig, ingen vet vad jag känner och ingen kan hjälpa mig. Denna känsla är vad som dyker upp när det är som värst. Alltså jag mår inte så jämt. Men eftersom minsta lilla missuppfattning mellan mig och någon gör att hela min värld rasar för tillfället så är det väldigt psykiskt påfrestande. Samtidigt komiskt, för jag vet att jag kommer kunna skratta åt detta vartefter, och jag vet egentligen att jag kommer känna mig mer och mer harmonisk också. Jag är bara så otålig.
Som idag t.ex, tänker jag på framtiden så spritter det i kroppen och jag känner mig jättehärlig i kroppen. Medans jag igår kväll, grät mig själv till sömns och vägrade låta sambon trösta mig trots att han så gärna ville, "Det är ingen som förstår mig ändå, alla ni bara tänker på sig själva och era behov, ingen som tänker på miiiiiiiig...brööööööööl" Hahahaha...alla var idioter innnan jag tillslut somnade. Istället för att räkna får så räknade jag idioter;-)
Jag kan prata med sambon om mina känslor och känsloutbrott och han försöker verkligen förstå. Nu händer de ju desto oftare än sist så han har liksom inte haft något val. Jag har också lätt för att be om ursäkt till folk om jag känner att jag varit helt knäpp och orättvis emot. Men det är klart att jag reagerar på saker som jag utan graviditet kanske inte skulle lagt ner tid på(konflikträdd som jag är) men nu blir jag att jag mer måste säga som jag känner och om jag blir arg för något. Det minns jag iofs från sist med första tiden, sen blev jag ju lugnare och brydde mig inte så mycket om saker...Ohh please låt det bli så nu med!!
Nog pratat om det.
Igår kom mamma hit, vi hade det jättemysigt med kortspel och skratt. Jag önskar att hon kunnat stanna hela dagen idag också när Noomi är på dagis, men då får jag inget pluggande gjort och det är prio 1. Igår satt jag väldigt länge med mina uppgifter, men lusten och självförtroendet för vad jag åstadkom var noll så det blir att försöka hugga in igen och få till det. Men det känns bättre idag iaf.
Åh såg på Sjukhuset igår, den svenska realityserien. Då var det en liten bebis som hade kommit i vecka 23!!! Den var så liten och pluttig och jag hoppas den kommer överleva. Men samtidigt blev jag förundrad att den ändå var så pass stor, alltså att bebisen jag har i min mage ungefär är lika stor som den som kom ut. Den såg ju ut precis som vilken bebis som helst, fast i miniformat. Hur får de plats där inne?? Jag tycker egentligen att det är helt sjukt att man inte känner av de mer än man gör. Jag känner ju nu hur den vänder och vrider sig, sparkar och hickar. Men det borde ju kännas otroligt mycket mer med tanke på hur "stora" de faktiskt är. Det är iaf underbart att vara gravid, trots mitt "syndommighumör" Man har ju sitt lilla knyte med sig överallt och det är en trygghet och en härlig känsla. Det ska bli så underbart att snart få ha två härliga ungar omkring sig.
För som jag sa i inlägget innan. Mina utbrott mot Noomi är nästan obefintliga. Jag irriterar mig inte på samma sätt, utan kan ta det lugnt och jag märker att hon lyssnar mer och hon känner av att jag är mer lugn och trygg. Det är skönt för tålamod är ju det viktigaste en förälder kan ha...förresten det önskar jag mig mer av i julklapp. Det kan nog behövas framöver;-)
Nu skiner solen lite också, det kan nog bli en härlig dag detta, trots att jag kommer spendera den inomhus i skolböckerna. På tal om det, ska hugga in i det nu. Har ansökt till fortsatta studier i vår, dock endast en kurs men det ser jag fram emot.
Sen måste ni önska mig lycka till imorgon och på fredag, Ica Strömmen, here I come. Ska bli superkul!!
Lite bilder på Noomi Li och mormor.
KRAM!
