missimone

Läste en tjejkompis förlossningsberättelse och hon fick sex dagar efter mig och tänkte nu att det var dags;))

La mig på kvällen den 13 april vid nio och hade då svaga oregelbundna värkar som kommit från och till sedan natten innan. Eftersom det aldrig satte igång så kände jag att det inte skulle bli någon bebis denna natt heller. Sov i två timmar till 23 ungefär och vaknade då av starkare värkar. Låg och tog tid och de kom med ungefär 8-10 min emellan.

Vid halv fyra började de göra för ont för att ligga kvar så då tassade jag upp och väckte sambon som sov i vardagsrummet(megasnarkandegravidko) Jag hoppade också in i en dusch för att känna mig lite fräschare och för att testa den smärtlindringen men ärligt talat så gjorde det inte så värst ont och jag tog mig t.o.m tid att sminka mig och platta håret( totalt onödigt när svetten senare skulle spruta och värkarna riva en i håret haha)

Svärmor som hade hört om mina värkar natten innan sov över den här natten som tur var då hon hellre ville vara här ifall något hände på natten än att sätta sig i bilen om vi ringde. Hon tassade också upp och kunde inte somna om. Jag hade värkar mellan 5-7 minuter emellan men de flesta var korta typ 45 sek medan vissa kom med full styrka och slet i mig i nästan två minuter per gång . Efter en sådan ville jag spontant till förlossningen men så kom en mild och det kändes bättre. Men jag ringde ändå upp för att höra vad de brukar råda en att när det är dags och hon sa då för andragångsföderskor så är det vid två värkar på tio minuter. Det hade ju jag och eftersom vi bor en bit utanför stan så kände jag att jag hellre åkte in.

Strax efter fem ringde jag och sa att vi skulle komma, då var värkarna ungefär 4-6 min emellan men väldigt oregelbundna eftersom vattnet inte gått.

På väg in fick jag två värkar, en precis när vi satt oss så jag fick be sambon stanna då grusväg inte var optimalt att åka på med värk och en liten när vi kommit fram. Allt var väldigt hanterligt.

Väl på förlossningen var det superlugnt, vi var de enda där och vi gick välja rum och sa "ta det ni tycker är bäst":)) Först undersökning där det konstaterades att jag var öppen 4 cm och allt var uppmjukat och hon konstaterade snabbt att det skulle bli bebis den dagen. Skönt då jag fortfarande var lite osäker om det var på G.

Nu var klockan strax innan 7 och vi fick vårt rum. Fick byta om(som jag inte fick sist) och hon frågade om smärtlindring. Jag ville börja med lustgas även om min andning fungerade bra, korta värkar fortfarande med ganska långt emellan.

Strax över 7 kom nya BM och verkade jättebra, jag sa direkt att epidural var något som jag ville ha vartefter men jag började med lustgasen strax efter halv åtta som fungerade hur bra som helst och jag fick efter nio månader känna mig lite små berusad;)) Jag och Darling låg och skrattade och hade jätteroligt och vid tio i åtta så skulle jag undersökas igen och höll på att smälla av när hon sa att jag var öppen 8 cm redan. Eftersom det gick så lätt upp dit och allt var så hanterligt så slog jag bort tanken på EDA:n tänkte att detta var väl ingen match;))

Första timmen efter detta var helt OK och vi hade det hur bra som helst. Men det hände liksom inget. Tillslut kom vi upp i nio cm men det tar tid. Hela tiden är det hanterligt och mycket beror väl på att jag helst är runt sängen och andas lustgas haha

Kvart i 10 bestämmer vi att ta fostervattnet så att det ska hända något och då började det verkligen hända saker, inte med öppnandet utan med värkarna som nu kom tätt och var riktigt hemska!! Blev ju samma med Noomi att när väl fostervattnet togs så ville jag dö och det var typ samma nu;))

Fick även en skalp ctg på huvudet till bebisen då hjärtljuden ännu en gång gick ner lite vid värkarna så det blev att försöka andas bra emellan värkarna.

I två timmar gick jag med dessa värkar från helvetet och sjönk djupare ner i min egna värld. Det sjukaste var att tankarna var så klara i mitt eget huvud trots att jag hade tunnelseende och inte kunde kolla på folk. Jag hörde allt, superhörsel och dofter var så starka. Skrek åt Darling att slänga ut snusen när han stod och peppade mig. Nej det var jobbiga timmar och inget kändes hända. Väntade efter varje värk att det skulle komma krystvärkar men nej de var otroligt svaga och det var bara de andra starkare som tog över mig.

Strax innan tolv sätts värkstimulerande men maskinen fungerar ej som den ska och jag får fortsatt mesiga krystvärkar plus att jag under en värk knyter näven så att nålen i handen skjuter iväg och jag sprutar ner hela väggen med blod. Att sedan få dit en ny i andra handen blir ett projekt för jag kan inte ligga still då jag måste byta position hela tiden och jag har så ont att jag ryter åt folk när de är jobbiga mot mig. I detta läge börjar jag skrika efter sugklocka, jag orkar inte mer då krystvärkarna inte kan hjälpa mig då de är för svaga och de andra värkarna fortfarande är starka och gör att jag tror jag ska svimma av. Trots detta klar i huvudet och lustgasen gör mer skada än nytta tyvärr.

Kvart över tolv kommer doktorn och jag ber ännu en gång om sugklocka då det känns så hopplöst då jag försöker ta i under krystvärken men jag känner att jag inte får jobba så hårt jag vill då de inte är starka nog och jag får vila för lång stund emellan.

Tillslut funkar det värkstimulerande och doktorn, min Darling och alla andra i rummet peppar mig jättebra och nu känner jag att det fungerar när jag får en krystvärk. De är starkare och håller i sig längre, jag får en helt annan energi.

Men förstå mig rätt, jag är helt slut, svetten sprutar och har gjort i timmar, och jag är villig att ge upp efter att varje värk inte gett något barn men man fortsätter ju kämpa och försöka trycka ut barnet. Man ligger och tänker att det är så jävla synd om en och man vill ge upp och man skriker efter sugklocka men när man väl känner att huvudet kommer ut(aj aj aj aj det svider!!!! Och man i nästa värk känner att när man tar i så är det något varmt och blött och härligt som åker ur en och en enorm lättnad sätter sig så känner man sig jävligt stolt och lycklig i just den stunden när den lille krabaten läggs upp på bröstet kl. 12:33

Tårarna sprutar som de gjorde första gången på mig och Darling och lyckan när det denna gång är en pojke vid mitt bröst. En pojke med så mycket hår och så lik Noomi Li. En perfekt liten varelse och kärleken flödar även denna gång direkt. Vi har äntligen världens finaste lille Mileon hos oss och det är ju faktiskt värt varje värk i världen....


Sammanfattningsvis, denna förlossning var både värre och bättre än sist. Från 23-10 så hade jag en optimal förlossning och skulle kunna göra det varje dag, men de sista 2 1/2 timmarna var helvetet på jorden och jag skulle aldrig göra om det. Men det är ju värt det absolut och jag är stolt att jag denna gång gjorde det utan EDA. Men om det blir en till gång så blir det epidural och fungerande värkstimulerande;))

Detta var min lite långa berättelse om när vår andre skatt kom till oss.