~Vara en god förebild~
Blir visst ett inlägg ganska tätt inpå nu, så ni som inte kollat på ett tag så finns det ett inlägg innan detta också. Kom på igår när jag stod o lagade mat att jag hade en del till som jag skulle vilja skriva av mig. Inget speciellt sådär mer lite tankar som man har.
Nu när Noomi Li börjar växa och bli mer o mer en person o större så måste man ju börja tänka på hur man beter sig, vad man säger o inte säger och på något vis vara en god förebild för sitt barn. Hon måste få goda värderingar o en stabil grund att stå på. Jag som är 30 år gammal skäms för att säga när jag inte direkt kan känna mig så gammal som jag är och jag känner mig heller inte heller som en sån som har starka värderingar när det gäller ALLT här i livet. Vissa människor verkar brinna för saker och är starka i sina åsikter. Jag kan väl ha åsikter om saker vad som känns rätt eller fel men om jag skulle kunna sitta o hålla föredrag om saker o ting...nej inte direkt. Politik till exempel, jag skulle vara totalt chanslös om jag skulle hamna i en sån diskussion..när jag tänker på det så skäms jag. Jag är så totalt ointresserad så att det är pinsamt. Och hur kan man vara ointresserad av politik när man är 30 år gammal?
Jag har alltid röstat, men jag har röstat mer med hjärtat än med hjärnan..jag har inte satt mig in i debatter eller liknande på säkert 10 år o endast vetat att jag känner mer för vissa partier än andra och eftersom jag kommer från en arbetarfamilj så kan ni ju tänka er åt vilket håll jag lutar. Jag kan bli arg och känna orättvisa mot sjuka, arbetslösa o ensamstående när vi har blivit ett sådant land som vi har nu med "nya" regeringen, men gör jag något åt det. Nej. Men känner jag starkt för det för att jag själv drabbats eller pga av att det är mänskligt att känna så. Jag sitter ju inte precis o gläds åt folk som redan har det bra får det ännu bättre. Känns som att Sverige har fått såna klyftor i välfärden. De som har har för mycket o de som inte har har inget alls. Men om jag själv satt där med mina miljoner, eller 30.000 i månadslön så skulle jag väl inte heller vilja att jag fick det sämre utan måna om mina pengar o min välfärd. Men eftersom jag ligger mitt emellan kan jag känna en längtan att få det lite bättre ställt även om jag inte ska klaga för jag vet så många som inte har ett dugg!!som får vända på varenda krona och ALDRIG kan unna sig ett skit!! Satt o läste en artikel om det finns fattiga barn i Sverige o blev så jädrans berörd...oftast lever fattiga barn med en ensamstående mamma...Mammorna ska ta hela ansvaret med att få allt o gå ihop o så kan det sitta män o beklaga sig för att de behöver betala ett underhåll på runt 1000lappen i månaden o att det är synd om dem. En mamma hade inte varit ute o fikat på fem år(!) o när det var utflykter i skolan som kostade pengar så fick hon sjukskriva sina barn då hon inte hade råd. Nya kläder till barnen efter säsong kanske hon inte alltid hade råd med. Och denna kvinna var högskoleutbildad, men hon var utbildad inom vården och tjänade typ 11000 kronor efter skatt!!! Det är ju skrämmande att de människor som gör något för sina medmänniskor och är så beundransvärda inte tjänar så att de kan leva drägligt såvida de inte har en man som kan bidra...Man blir ju full av beundran att det fortfarande finns människor som vill jobba inom vården...sanna eldsjälar:-) Jag hoppas iaf att Sverige kommer bli ett bättre land att leva i i framtiden för alla som väljer att bo här.
Så det jag vill att Noomi ska känna starkt för är att utbilda sig..visst det är ingen garanti men då har hon iaf lite mer valmöjligheter. Min största regret är att jag inte har utbildat mig...jag sköt upp det o valde fel vägar tills jag nu sitter här o känner att det är försent och att jag inte har råd...sjukt.Man ska inte skjuta på saker..men säg det till en 20årig Anna. Att börjar du inte ta ansvar o förbereda för din framtid redan nu så kommer du sitta som 30åring o ångra dig för att du inte har ett arbete, att du inte kan få det arbete du vill och du kommer fortfarande inte veta vad du ska göra i framtiden. Jag kan få lite panik över att när Noomi växer upp så kommer hennes mamma i värsta fall inte ha ngt jobb, men kanske även arbeta med något som hon hatar. För arbeta måste man o utan utbildning så får man ta det som finns. Jag kommer stötta Noomi i vad hon än väljer(finns väl en del grejer jag kan tänka mig att jag kommer försöka avråda ifrån haha) men huvudsaken att man har en dröm o sen följa den...inte bara rulla med o tro att allt löser sig. Jag blir så glad av att se folk som följer sina drömmar o sen får arbeta eller göra det de älskar. Men vad tusan är ens egna dröm då?? Tydligen ingen som är stark nog, för här sitter man....Nu är min dröm att bli den bästa mamma jag kan åt Noomi o framtida barn och jag får väl kämpa för att bli det då...alltid något:-)
En annan sak som jag tänkt mycket på är att jag inte vill föra över mina tankar om ens självbild på Noomi. Hon ska älska sig själv precis som hon är och veta att hon duger. Känna sig stark och modig och ingen ska få sätta sig på henne. Men även vara ödmjuk o omtänksam mot folk runt omkring henne. En älskvärd o älskande person:-)
Min självbild har varit skev så länge jag kan minnas. Jag har alltid känt mig sämre än vad jag är och fetare,fulare och allt annat som inte är bra. Vad det bottnar i är en lång historia men det sitter ju i mitt huvud och jag kan ju såklart säga att det blivit bättre men långt ifrån så som jag vill känna:-). Jag försöker tänka annorlunda att jag duger som jag är men vi alla har väl dåliga dagar.
Men det största jag vill komma bort från är vikthetsen..jag tycker jag har kommit en bra bit på väg då jag inte har panik över min vikt längre. Innan jag blev gravid tyckte jag att jag var otroligt tjock så fort jag vägde över 60 kg. Jag mådde dåligt och iom att jag mådde dåligt så hetsåt jag vissa stunder och i nästa åt jag ingenting alls. Levde efter Atkins o GImetoden och trodde verkligen att jag var jättetjock. En period med jobbigt leverne i Spanien så började jag kräkas upp mat om jag kände mig mätt efter jag ätit men det lyckades jag sluta med efter jag kommit hem och träffat darling. Men hade såklart vissa återfall men nu är det flera år sedan. Man fick ångest för att man ätit för mycket o sen ångest för att man kräkts, o sen tillbaka till ångest för att man ätit så mycket så att man behövde kräkas. Så jag har faktiskt fått bukt med mitt hetsätande.
Förr kunde jag inte sluta om jag hade godis, chips eller choklad framför mig. jag åt tills det var slut och hade vi något hemma så åt jag upp det.Mådde såklart uruselt efteråt och säkert redan efter halva men kunde inte sluta..skulle på något vis straffa mig själv ännu mera. Nu kan det ligga chokladkakor, chipspåsar o kakor hemma i flera veckor. Jag tar lite när jag är sugen och mår inte dåligt för att jag äter. När jag åt mat så åt jag alltid tills jag blev proppfull och gärna lite därtill...nu är mina portioner ganska så små och jag blir mätt då och känner inte att jag måste äta mer bara för att det är gott...o jag har inte ens behöva tänka att jag ska göra så här..det har kommit av sig självt. Så skönt..för när man tänker på vad man får äta o inte äta hela tiden så blir allt bara jobbigt o till slut sitter man där i en hög av godispapper och chipspåsar.
Man får använda sunt förnuft. Förbjuder jag mig inte att jag inte får äta vissa saker så har jag inget sug och kan strunta i att äta det. Sen tar jag en bit om jag vill...Det funkar för mig och jag har gått ner alla mina gravidkilon(18st) plus lite till. Jag väger strax över 60 och känner ingensomhelst panik. Visst jag vill har bort min degmage som blev efter graviditeten o bli mer tränad..röra på mig mer så det är nästa steg. Men står vågen fortfarande på över 60 då så gör det mig inget bara jag är nöjd med vad jag uträttar för mig själv. Men jag känner mig mer mogen i mina tankar o mycket har ju såklart med Noomi att göra. Jag måste visa henne o mig själv att man duger som man är o har man ett beteende som man inte mår bra av o gör illa sig själv med så måste man göra allt i sin makt för att ändra på det.
Vet inte riktigt vad det här blev för inlägg..väldigt utlämnande men skönt att skriva av sig lite.Lite tankar jag haft..att jag helt enkelt vill bli en ännu bättre medmänniska, mamma och flickvän. Alla människor är så olika och jag tänker inte försöka bli något jag inte är men jag vill känna mig nöjd med det lilla jag kan. Sätta sig ner o fundera ut vad som skulle göra att jag mår lite bättre. Träning o framtidsplaner står på schemat. Nu du Anna, ska du äntligen komma på vad du vill göra av ditt liv. De 2/3 av ditt liv har precis börjat...nu ska du hitta planen för ditt liv åtminstone 30 år framåt:-) Eller vi tar små steg..hur vill du att ditt liv ser ut om 1 år...hmmm så jag lämnar er nu o ska sätta mig att fundera lite:-) Känns bra....See ya!!:-)
