~Den vackraste stunden i livet...~
.....var den när du kom....<3<3<3
Noomi Li..2 september 2010 16.26
Ja, nu är ÄB här och som ni ser blev det det en Noomi Li...mammas och pappas lilla hjärta och precis så perfekt som vi hade önskat oss. Kunde liksom inte bli något annat än helt underbart och rätt...
Ska väl försöka beskriva min förlossning lite sammanfattat för er som är intresserade...
Vaknade på onsdagen den 1/9 med lite värkar(mer som menssmärtor) som kom o gick på morgonen..de kom var 8 minut ungefär i någon timme o försvann sen. Jag åkte in till mamma och det var inte mer med det..de dök upp ibland och försvann lika snabbt. Blev lite besviken och tänkte att den här ungen vill aldrig komma ut. Kom hem strax innan fem och vid fem så började det igen, men nu höll värkarna i sig om än ganska oregelbundet och de var väldigt milda..som mensvärk..helt hanterbart. Vid nio började de eskalera i styrka, de kom nu mellan 5-7 minuters mellanrum och när vi gick och la oss i sängen så kunde jag inte ligga kvar o inte ligga ner på det sättet för det gjorde för ont. Gick upp o la mig i soffan och låg och hade Värktimer.se på hela tiden och mätte längd och mellanrum mellan värkarna. De var väldigt oregelbundna och kom alltifrån 4, 5, 6½, 7, 8 minuter emellan, dock mest runt 5 till 6 ½ minut. De blev värre och värre och jag gick in och duschade och försökte vila emellan dem men man hann inte med mycket emellan dem. Vid 3 ringde jag första gången till förlossningen o de tyckte jag skulle värma en handduk och ha mot magen och duscha varmt lite till. Jag höll ut till innan 5 då jag fick mkt blod när jag gick på toa, men allt var normalt meddelade de mig. Vid fem väckte jag Rille som jag låtit sova hela natten så inte han också skulle vara helt död sen, nu var värkarna riktigt jobbiga men fortfarande väldigt oregelbundna. Jag gick ifrån att säga att nu åker vi in, till att de kändes lite mer hanterbara och jag ville stanna hemma ifall jag inte skulle öppnat mig något. Jag orkade med till strax efter nio på morgonen och ringde o meddelade att vi skulle komma in.
Bilresan var ingen bekväm resa precis med jobbiga värkar i trångt utrymme, men dit kom vi. Hann bara meddela en person att vi befann oss på BB, man tänker inte så klart när man är mitt uppe i en förlossning.:-P
Iaf togs emot o fick ett rum..fick på mig mätgrejerna på magen för barnets hjärtljud o för att mäta värkarnas frekvens. Barnmorskan undersökte mig även och konstaterade att vattnet inte gått(därför oregelbundna värkar) och att jag var öppen 5 cm.Skönt att jag hade öppnat mig..var orolig för att bli hemskickad..så nu kände man sig lugnare bara att vara på förlossningen..nu kan man ju få hjälp om man behöver. Barnmorskan tog hål på vattnet och meddelade att nu kommer det sätta igång mer..och det var ju ingen underdrift precis.Nu kom värkarna HELA tiden, och gud så starka de var..men jag fick ingen paus..dels var de tätare men de klingade aldrig av helt så jag var helt slut och kände mer o mer hur orken försvann. Låg med lustgasen men tyckte inte riktigt att den fungerade på smärtan, mer att man hade den som trygghet när man slungades iväg in i värkarnas land. Så tillslut blev det prat om Epidural och barnmorskan tyckte det var det bästa för hon såg hur ont jag hade. Först trodde hon att narkosläkarna var upptagna..hann inte bli panikslagen, låg i min egna värld..men sen kom den goda nyheten att narkosläkaren var på väg.
In i himmelriket kom jag...:-) Tacka gud för Epidural!!! All smärta i magen försvann och jag kunde börja prata igen haha..Darling blev också lättad för han tyckte det var jobbigt att se mig ha så ont. Nu kunde jag ligga o prata och var uppe o gick för att öppna mig och vi skrattade o hade jätteroligt. Hade ett tryck mellan benen när värkarna kom, men det gjorde inte ont..utan då låg jag o sög lustgas mest för att man blev helt rolig i skallen o det kändes skönt. Men ingen smärta o jag kände som jag var i himmelen:-)
Efter två timmar undersöktes jag igen men hade då endast öppnat mig 1 cm till, så då beslutade vi att jag skulle få värkstimulerande dropp så att ungen kom ut någon gång o värkarna mellan benen blev starkare, men de hemska magvärkarna kändes inte av mer som tur är men trycket mellan benen eskalerade och det kändes ju som allt möjligt ville ut haha..hade lustgasen som jag höll mig krampaktigt till under värkarna men smärtan var inte hemsk..utan de kändes mer rätt för det kändes som att nu händer det grejer. En smärta som var positiv. Berättade för barnmorskan om det, men jag blev ändå inte undersökt förrän strax innan fyra..två timmar efter droppet satts in. Då blev hon nästan lite förvånad att jag var fullt öppen och det snart var dags för förlossning. Kände mig fortfarande väldigt lugn och t.o.m när hon berättade att bebisen bajsat i vattnet och att hjärtljuden gick ner så kände jag mig lugn..(tack vare medicinerna kan jag tänka mig) sen hände allt väldigt fort..doktorer kom in, fler barnmorskor och undersköterskor, barnläkaren stod i hörnet och avvaktade. De berättade att bebisen var tvungen att tas ut med klocka då de ville ta det säkra före det osäkra då hjärtljuden sjönk lite oroväckande vid varje värk. de tog bort värkstimulerande och hjärtljuden blev lite bättre. Men nu var det dags för förlossning.
De rev o slet i mitt underliv för att få dit klockan,som var lite svårt då hon dels låg 1 cm in..hade inte åkt ända fram och sen låg hon snett med huvudet.Det gjorde nästan ondare haha..men tillslut började vi och jag fick ta i för kung o fosterland när varje värk kom. När klockan lossnade andra gången så fick jag lite ge upp känsla och började gråta lite..trodde att huvudet åkt in igen men darling o de andra sa att det fortfarande var halvvägs ute o bara behövdes en värk till. De peppade en jättebra och darling var helt underbar. Nästa värk kom huvudet ut efter att en barnmorska hängde på magen och alla andra var involverade o pushade mig.(de berättade att jag var en dragning från att rullas upp till akutkejsarsnitt) Sen nästa värk fick jag ut henne själv och när denna underbart varma, blöta, slimiga kropp las upp på min mage så kom dels en otrolig lättnad över en..trycket, stressen och svidandet försvann, men en sekund senare så var det bara en sån stor och otrolig lycka jag kände. Hon var så himla fin!! Jag tjöt, Darling tjöt och den lilla tjöt(en stund) Jag kunde knappt tro det var sant, nu var hon här. Frågade darling vad det blev, han visste inte riktigt säkert men han trodde en pojke..jag kände direkt att det inte riktigt stämde..hon såg inte ut som en pojke. Så efter någon minut frågade jag igen men då till barnmorskan men de sa att de inte tittat o att vi fick titta själva:-) Då böjde sig darling fram och kollade o sa " Nej älskling det blev en liten tjej..en Noomi Li" och jag började gråta igen. Självklart blev det en liten Noomi Li..
Så all smärta man går igenom, all trötthet man utstår, allt slit är så himla värt det..o gör nästan upplevelsen mer speciell..att man orkar och kan och att man fått jobba lite för att få sitt mirakel. Ge mig några år så kommer jag göra det igen..nu ska vi bara njuta utav våran underbart vackra dotter som har gett våra liv ny mening och skänkt oss så mycket kärlek redan:-) Varje dag är ett nytt äventyr och den bästa stunden på dagen är när jag vaknar och ligger o tittar på denna underbara skapelse och gråter en skvätt och tackar vem det nu än är som har gett oss denna gåva..visst man blir lite religiös, men man är ju den lyckligaste kvinnan på jorden känns det som:-)
Så jag tänker inte berätta mer nu om vad som har hänt fram tills nu..utan ska försöka hinna blogga från o med nu om allt som händer istället...Men nu vet ni lite om hur allt gick till när vi fick våran Noomi Li<3<3<3
Ha en bra dag..det ska vi ha..:-)
Puss o kram, Anna & Noomi Li
Noomi Li..2 september 2010 16.26
Ja, nu är ÄB här och som ni ser blev det det en Noomi Li...mammas och pappas lilla hjärta och precis så perfekt som vi hade önskat oss. Kunde liksom inte bli något annat än helt underbart och rätt...
Ska väl försöka beskriva min förlossning lite sammanfattat för er som är intresserade...
Vaknade på onsdagen den 1/9 med lite värkar(mer som menssmärtor) som kom o gick på morgonen..de kom var 8 minut ungefär i någon timme o försvann sen. Jag åkte in till mamma och det var inte mer med det..de dök upp ibland och försvann lika snabbt. Blev lite besviken och tänkte att den här ungen vill aldrig komma ut. Kom hem strax innan fem och vid fem så började det igen, men nu höll värkarna i sig om än ganska oregelbundet och de var väldigt milda..som mensvärk..helt hanterbart. Vid nio började de eskalera i styrka, de kom nu mellan 5-7 minuters mellanrum och när vi gick och la oss i sängen så kunde jag inte ligga kvar o inte ligga ner på det sättet för det gjorde för ont. Gick upp o la mig i soffan och låg och hade Värktimer.se på hela tiden och mätte längd och mellanrum mellan värkarna. De var väldigt oregelbundna och kom alltifrån 4, 5, 6½, 7, 8 minuter emellan, dock mest runt 5 till 6 ½ minut. De blev värre och värre och jag gick in och duschade och försökte vila emellan dem men man hann inte med mycket emellan dem. Vid 3 ringde jag första gången till förlossningen o de tyckte jag skulle värma en handduk och ha mot magen och duscha varmt lite till. Jag höll ut till innan 5 då jag fick mkt blod när jag gick på toa, men allt var normalt meddelade de mig. Vid fem väckte jag Rille som jag låtit sova hela natten så inte han också skulle vara helt död sen, nu var värkarna riktigt jobbiga men fortfarande väldigt oregelbundna. Jag gick ifrån att säga att nu åker vi in, till att de kändes lite mer hanterbara och jag ville stanna hemma ifall jag inte skulle öppnat mig något. Jag orkade med till strax efter nio på morgonen och ringde o meddelade att vi skulle komma in.
Bilresan var ingen bekväm resa precis med jobbiga värkar i trångt utrymme, men dit kom vi. Hann bara meddela en person att vi befann oss på BB, man tänker inte så klart när man är mitt uppe i en förlossning.:-P
Iaf togs emot o fick ett rum..fick på mig mätgrejerna på magen för barnets hjärtljud o för att mäta värkarnas frekvens. Barnmorskan undersökte mig även och konstaterade att vattnet inte gått(därför oregelbundna värkar) och att jag var öppen 5 cm.Skönt att jag hade öppnat mig..var orolig för att bli hemskickad..så nu kände man sig lugnare bara att vara på förlossningen..nu kan man ju få hjälp om man behöver. Barnmorskan tog hål på vattnet och meddelade att nu kommer det sätta igång mer..och det var ju ingen underdrift precis.Nu kom värkarna HELA tiden, och gud så starka de var..men jag fick ingen paus..dels var de tätare men de klingade aldrig av helt så jag var helt slut och kände mer o mer hur orken försvann. Låg med lustgasen men tyckte inte riktigt att den fungerade på smärtan, mer att man hade den som trygghet när man slungades iväg in i värkarnas land. Så tillslut blev det prat om Epidural och barnmorskan tyckte det var det bästa för hon såg hur ont jag hade. Först trodde hon att narkosläkarna var upptagna..hann inte bli panikslagen, låg i min egna värld..men sen kom den goda nyheten att narkosläkaren var på väg.
In i himmelriket kom jag...:-) Tacka gud för Epidural!!! All smärta i magen försvann och jag kunde börja prata igen haha..Darling blev också lättad för han tyckte det var jobbigt att se mig ha så ont. Nu kunde jag ligga o prata och var uppe o gick för att öppna mig och vi skrattade o hade jätteroligt. Hade ett tryck mellan benen när värkarna kom, men det gjorde inte ont..utan då låg jag o sög lustgas mest för att man blev helt rolig i skallen o det kändes skönt. Men ingen smärta o jag kände som jag var i himmelen:-)
Efter två timmar undersöktes jag igen men hade då endast öppnat mig 1 cm till, så då beslutade vi att jag skulle få värkstimulerande dropp så att ungen kom ut någon gång o värkarna mellan benen blev starkare, men de hemska magvärkarna kändes inte av mer som tur är men trycket mellan benen eskalerade och det kändes ju som allt möjligt ville ut haha..hade lustgasen som jag höll mig krampaktigt till under värkarna men smärtan var inte hemsk..utan de kändes mer rätt för det kändes som att nu händer det grejer. En smärta som var positiv. Berättade för barnmorskan om det, men jag blev ändå inte undersökt förrän strax innan fyra..två timmar efter droppet satts in. Då blev hon nästan lite förvånad att jag var fullt öppen och det snart var dags för förlossning. Kände mig fortfarande väldigt lugn och t.o.m när hon berättade att bebisen bajsat i vattnet och att hjärtljuden gick ner så kände jag mig lugn..(tack vare medicinerna kan jag tänka mig) sen hände allt väldigt fort..doktorer kom in, fler barnmorskor och undersköterskor, barnläkaren stod i hörnet och avvaktade. De berättade att bebisen var tvungen att tas ut med klocka då de ville ta det säkra före det osäkra då hjärtljuden sjönk lite oroväckande vid varje värk. de tog bort värkstimulerande och hjärtljuden blev lite bättre. Men nu var det dags för förlossning.
De rev o slet i mitt underliv för att få dit klockan,som var lite svårt då hon dels låg 1 cm in..hade inte åkt ända fram och sen låg hon snett med huvudet.Det gjorde nästan ondare haha..men tillslut började vi och jag fick ta i för kung o fosterland när varje värk kom. När klockan lossnade andra gången så fick jag lite ge upp känsla och började gråta lite..trodde att huvudet åkt in igen men darling o de andra sa att det fortfarande var halvvägs ute o bara behövdes en värk till. De peppade en jättebra och darling var helt underbar. Nästa värk kom huvudet ut efter att en barnmorska hängde på magen och alla andra var involverade o pushade mig.(de berättade att jag var en dragning från att rullas upp till akutkejsarsnitt) Sen nästa värk fick jag ut henne själv och när denna underbart varma, blöta, slimiga kropp las upp på min mage så kom dels en otrolig lättnad över en..trycket, stressen och svidandet försvann, men en sekund senare så var det bara en sån stor och otrolig lycka jag kände. Hon var så himla fin!! Jag tjöt, Darling tjöt och den lilla tjöt(en stund) Jag kunde knappt tro det var sant, nu var hon här. Frågade darling vad det blev, han visste inte riktigt säkert men han trodde en pojke..jag kände direkt att det inte riktigt stämde..hon såg inte ut som en pojke. Så efter någon minut frågade jag igen men då till barnmorskan men de sa att de inte tittat o att vi fick titta själva:-) Då böjde sig darling fram och kollade o sa " Nej älskling det blev en liten tjej..en Noomi Li" och jag började gråta igen. Självklart blev det en liten Noomi Li..
Så all smärta man går igenom, all trötthet man utstår, allt slit är så himla värt det..o gör nästan upplevelsen mer speciell..att man orkar och kan och att man fått jobba lite för att få sitt mirakel. Ge mig några år så kommer jag göra det igen..nu ska vi bara njuta utav våran underbart vackra dotter som har gett våra liv ny mening och skänkt oss så mycket kärlek redan:-) Varje dag är ett nytt äventyr och den bästa stunden på dagen är när jag vaknar och ligger o tittar på denna underbara skapelse och gråter en skvätt och tackar vem det nu än är som har gett oss denna gåva..visst man blir lite religiös, men man är ju den lyckligaste kvinnan på jorden känns det som:-)
Så jag tänker inte berätta mer nu om vad som har hänt fram tills nu..utan ska försöka hinna blogga från o med nu om allt som händer istället...Men nu vet ni lite om hur allt gick till när vi fick våran Noomi Li<3<3<3
Ha en bra dag..det ska vi ha..:-)
Puss o kram, Anna & Noomi Li
